Över??

Jag har inte kommit över personer eller saker. Jag säger det ALDRIG högt. Jag skäms över det. Jag är den som sabbat för mig själv, ingen annan. Varför får jag då ångest flera gånger i veckan för beslut eller handlingar som jag gjort??  Mitt hjärta värker. Jag vill somna och när jag vaknar vill jag att tiden ska ha gått tillbaka flera år, annars vill jag inte vakna. 

Att klaga??

Jag börjar mer och mer avsky personer som klagar över småsaker. Med småsaker menar jag som folk själva kan lösa allt med enkla medel. 

# aj jag har ont i ryggen

# jag orkar inte jobba 

# åh nej semestern är slut 

# jobbet är är helvetet

# jag önskar jag blir sjukskriven

# jag vill ha nytt jobb

Och så vidare. 

För i helvete tänk på oss som vill jobba oavsett vad det är för jobb. Mitt huvud och psyke sätter stopp. Min vilja finns. Tyvärr räcker det inte. 

Så folk. Sluta klaga!! Va nöjd med att du kan och orkar. 

Nära ett nervsammanbrott!!

Känner att jag snart blir galen. Väntar på så mycket svar från läkare och andra myndigheter. 

Kommer jag få aktivitetsersättning?

Kommer jag få börja på gamla brandstationen?

Kommer jag få en samtalskontakt på psyk?

Kommer jag få en tid att testa om jag har rätt dos av concertan?

Kommer jag få hjälp av en boendestödjare?

Allt jag vill är att få SVAR!!

Beslut

Jag väntar på beslut från försäkringskassan om jag får aktivitetsersättning eller inte. Intalar mig nu att ju längre tid det tar desto bättre är det. 

Men det är inte det enda beslutet. Jag måste få mig själv att våga ta hjälp av utomstående när det gäller att kunna sköta allt man ska hemma. 

Min mamma har alltid hjälpt mig att städa, diska, komma ihåg räkningar, papper m.m. Jag är snart 28 år och klarar inte det på egen hand för jag glömmer, orkar inte eller det enkelt blir för mycket. Varje gång hon vart här bråkar vi och jag får ångest, hon blir frustrerad för det är för mycket. 

Så åter till det jag måste få mig själv att våga. Jag måste ha hjälp av en boendestödjare. Någon som hjälper mig att sätta igång mig, motiverar mig och gör mig mer självständig så jag kan återfå en normal relation till min mamma. 

Jag måste släppa mina erfarenheter av hemtjänsten där folk pratade, skrattade och tyckte illa om kunder. 

Jag vet att jag utåt sett mår bra och beter mig som att jag klarar allt. Att en främling ska hjälpa mig i mitt hem som nästan alltid ser ut som en krigszon och ett ställe jag inte ens själv vill befinna mig i ger mig ångest. Tungt att andas och pulsen stiger varje gång den tanken kommer. 

Jag VILL klara mig själv

Jag VILL inte behöva ha hjälp

Jag VILL inte ha adhd

Jag VILL inte må dåligt. 

Jag VILL må bra

Jag VILL klara mig själv

Jag VILL inte vara rädd att be om hjälp

Jag VILL leva ett normalt liv

Jag…… Emma!!

Jag har börjat förstå att ingen egentligen vet vad jag egentligen känner eller har känt inom mig. 

Det är helt mitt eget fel då jag inte berättar för någon. 

Jag berättar en massa om vad som försiggår i mitt inre. Men jag vågar inte blotta mig fullt ut, inte för någon. 

Vissa personer som jag vet bryr sig vill jag inte ska oroa sig, må dåligt eller tycka synd om mig. Vissa personer vet jag att jag inte ska säga allt till för de inte har någon förståelse, insikt eller kunskap. 

Inte konstigt att jag känner mig ensam så ofta som jag gör. 

Det är  antagligen därför som Eskil och Zaqira betyder så mycket för mig. Dem känner det jag känner utan att jag behöver berätta det för dem. 

Eskil kommer och lägger sig i mitt knä när jag är ledsen och Zaqira slickar bort mina tårar. 

Utan dem hade jag aldrig haft nån som verkligen vet hur jag mår!!!