Feberdrömmar

Just nu ligger jag med feber och halsont, vaken tid funkar det men när jag sover så drömmer jag så extremt mycket. Drömmarna är verkliga så jag vet inte längre vad som är verklighet eller dröm. 

Imorse vaknade jag av att jag grät. Så här va drömmen:

Jag har feber men bestämmer mig endå för att åka till Uppsala helt själv. Det är en fin stad och de är fint väder. Så jag hoppar på buss 804 mot Uppsala. 

Jag kommer dit, har min cykel med mig. Så jag börjar cykla runt för att bara kolla in allt fint som finns. Hamnar på en väg där det är rejäl nedförsbacke med vatten på båda sidor, inget räcke finns och de är många människor i rörelse. I den stunden när jag har världens fart så kommer jag inte ihåg hur man bromsar och jag känner hur min kropp inte orkar. Men jag lyckas att inte köra på någon person, för de sista jag vill är att skada andra. När vägen sen tar slut så står det brandbilar och ambulanser för det vart nån olycka. 

Jag lyckas vända om och börjar cykla tillbaka. Nu är det hem jag vill. Hem till Västerås. Kroppen blir tyngre och tyngre, jag kan inte riktigt kontrollera något. När jag kommit tillbaka till dörren efter den brantaste backe jag någonsin sett så ska jag ta mig upp på plattformen. Jag har inte kraften men kan inte ropa på hjälp, jag är så trött att rösten inte längre finns. Men jag kom upp. Väl uppe så ramlar jag ihop utanför, kan inte prata röra mig. Folk som går förbi skrattar och hånar mig för att de tor jg är en full tjej som inte lärt mig dricka i lagom mängd. 

Men sen så kommer det fram en kvinna, hon frågor hur det är med mig (på engelska). Jag får fram att det inte alls är bra, fast jag svara på svenska för tänkte att hon trodde jag va turist. Men hon satte sig bredvid mig och pratade, jag fick fram på min dålig engelska att jag hade feber och utsatt mig för extrem påfrestning. Hon höjer mina ben så jag ska få mer blod i huvudet och inte svimma. Sen när jag ska säga "thank you for staying, and helped me" så började jag gråta. Mitt i gråten vaknade jag. Världens ångest och kunde inte sluta gråta, fast jag nu va vaken. Ett riktigt jobbigt uppvaknande :(

Då är man glad att man har två djur hemma, en katt och en hund som vet när jag mår dåligt och finns där att trösta mig

Sömnstörningar

Nu har jag i flera veckor haft svårt att sova. Har inga problem att somna, men vaknar flera gånger per natt och är då vaken flera timmar varje gång jag vaknat.

Att sova ca 3-4 timmar totalt per dygn gör att allt blir tyngre. Även då jag tagit sömnmedicin (1 gång) så sover jag mindre än va jag normalt sett gör. Jag är en person som behöver extra mycket sömn för att känna mig utvilad och orka med dagen.  Så 9-10 timmar är det normala för mig per dygn.

Jag försöker fundera vad det är som gör att sömnen är så störd nu, men kan inte komma på orsaken. Men jag vet att de kommer gå över, har iaf alltid gjort de förut. Men när den här perioden är så känns allt jobbigare än va det borde vara.

Hittade en perfekt beskrivning om svårigheterna som många har när man har någon nps diagnos som jag bra måste lägga upp. Tagen från Kung över livet på facebook. Här är deras hemsida http://www.kungoverlivet.se/ (

Något litet som jag hoppas blir positivd

I slutet av juni skickade jag in en ansökan om aktivitetsersättning. Sökte sist för över ett år sen och fick avslag då jag tydligen va kapabel till att jobba 100% på något inom arbetsmarknaden. 

Jag sitter här nu och har/är sämre än sist. Idag fick jag besked om att de mottagit min ansöka OCH jag har fått en ny handläggare.. För mig känns det jätte skönt då den som alltid handlagt mina ansökningar saknar förståelse, empati och mycket mycket annat. Bara att öppna brevet gjorde mig nervös på om det skulle stå hennes namn eller nån annans. Äntligen kanske jag får någon med lite empati iaf och kanske pratar med ord jag förstår och inte bara byråkrati-språk. 

Fortsättning följer om de här. Håller mina tummar så hårt jag kan nu, för aktivitetsersättning skulle underlätta min rehabilitering väldigt mycket.

Att finnas till på sitt eget lilla vis!

Så länge jag kan minnas har jag alltid velat allt gott för mina vänner. Ibland har det gått helt fel, ibland bra. (min känsla är att de oftast gått fel)

Idag pratade jag med Lova om det, att säga saker högt kan ibland göra att man förstår saker på ett helt annorlunda sätt... Men de jag vet är att jag gjort allt för mina vänner fast jag ibland visat eller sagt det på ett sätt som gör att det blir tvärtemot. Personer tror då att jag tycker dem är jobbiga och är till belastning för mig eller helt enkelt att jag inte bryr mig. Men så har det aldrig vart!!

Nu när jag tänker på det på det sättet så får jag ångest, för det är absolut inte så jag menat. Men som sagt så kan jag inte ta tillbaka beteende och händelser utan jag kan bara lära av dem och inte göra om samma sak.

Min problematik med adhd är att jag alltid "tror" jag gör fel och alla andra rätt. Vilket självklart gör att jag inte har något självförtroende, självkänsla eller självrespekt kvar. Men de är något jag jobbar med dagligen. Hoppas snart på professionell hjälp.

Alla små steg jag tar nu i mitt liv är avgörande och betydelsefullt i min rehabilitering.

Allt jag vill är att jag mår bra och att alla runt om mig också mår bra, för att jag ska kunna hjälpa andra så måste jag jobba med mig själv. Det är den bästa sporren jag någonsin kan ha.

So keep on fighting!!