Över??

Jag har inte kommit över personer eller saker. Jag säger det ALDRIG högt. Jag skäms över det. Jag är den som sabbat för mig själv, ingen annan. Varför får jag då ångest flera gånger i veckan för beslut eller handlingar som jag gjort??  Mitt hjärta värker. Jag vill somna och när jag vaknar vill jag att tiden ska ha gått tillbaka flera år, annars vill jag inte vakna. 

Att klaga??

Jag börjar mer och mer avsky personer som klagar över småsaker. Med småsaker menar jag som folk själva kan lösa allt med enkla medel. 

# aj jag har ont i ryggen

# jag orkar inte jobba 

# åh nej semestern är slut 

# jobbet är är helvetet

# jag önskar jag blir sjukskriven

# jag vill ha nytt jobb

Och så vidare. 

För i helvete tänk på oss som vill jobba oavsett vad det är för jobb. Mitt huvud och psyke sätter stopp. Min vilja finns. Tyvärr räcker det inte. 

Så folk. Sluta klaga!! Va nöjd med att du kan och orkar. 

Nära ett nervsammanbrott!!

Känner att jag snart blir galen. Väntar på så mycket svar från läkare och andra myndigheter. 

Kommer jag få aktivitetsersättning?

Kommer jag få börja på gamla brandstationen?

Kommer jag få en samtalskontakt på psyk?

Kommer jag få en tid att testa om jag har rätt dos av concertan?

Kommer jag få hjälp av en boendestödjare?

Allt jag vill är att få SVAR!!

Beslut

Jag väntar på beslut från försäkringskassan om jag får aktivitetsersättning eller inte. Intalar mig nu att ju längre tid det tar desto bättre är det. 

Men det är inte det enda beslutet. Jag måste få mig själv att våga ta hjälp av utomstående när det gäller att kunna sköta allt man ska hemma. 

Min mamma har alltid hjälpt mig att städa, diska, komma ihåg räkningar, papper m.m. Jag är snart 28 år och klarar inte det på egen hand för jag glömmer, orkar inte eller det enkelt blir för mycket. Varje gång hon vart här bråkar vi och jag får ångest, hon blir frustrerad för det är för mycket. 

Så åter till det jag måste få mig själv att våga. Jag måste ha hjälp av en boendestödjare. Någon som hjälper mig att sätta igång mig, motiverar mig och gör mig mer självständig så jag kan återfå en normal relation till min mamma. 

Jag måste släppa mina erfarenheter av hemtjänsten där folk pratade, skrattade och tyckte illa om kunder. 

Jag vet att jag utåt sett mår bra och beter mig som att jag klarar allt. Att en främling ska hjälpa mig i mitt hem som nästan alltid ser ut som en krigszon och ett ställe jag inte ens själv vill befinna mig i ger mig ångest. Tungt att andas och pulsen stiger varje gång den tanken kommer. 

Jag VILL klara mig själv

Jag VILL inte behöva ha hjälp

Jag VILL inte ha adhd

Jag VILL inte må dåligt. 

Jag VILL må bra

Jag VILL klara mig själv

Jag VILL inte vara rädd att be om hjälp

Jag VILL leva ett normalt liv

Jag…… Emma!!

Jag har börjat förstå att ingen egentligen vet vad jag egentligen känner eller har känt inom mig. 

Det är helt mitt eget fel då jag inte berättar för någon. 

Jag berättar en massa om vad som försiggår i mitt inre. Men jag vågar inte blotta mig fullt ut, inte för någon. 

Vissa personer som jag vet bryr sig vill jag inte ska oroa sig, må dåligt eller tycka synd om mig. Vissa personer vet jag att jag inte ska säga allt till för de inte har någon förståelse, insikt eller kunskap. 

Inte konstigt att jag känner mig ensam så ofta som jag gör. 

Det är  antagligen därför som Eskil och Zaqira betyder så mycket för mig. Dem känner det jag känner utan att jag behöver berätta det för dem. 

Eskil kommer och lägger sig i mitt knä när jag är ledsen och Zaqira slickar bort mina tårar. 

Utan dem hade jag aldrig haft nån som verkligen vet hur jag mår!!!

Feberdrömmar

Just nu ligger jag med feber och halsont, vaken tid funkar det men när jag sover så drömmer jag så extremt mycket. Drömmarna är verkliga så jag vet inte längre vad som är verklighet eller dröm. 

Imorse vaknade jag av att jag grät. Så här va drömmen:

Jag har feber men bestämmer mig endå för att åka till Uppsala helt själv. Det är en fin stad och de är fint väder. Så jag hoppar på buss 804 mot Uppsala. 

Jag kommer dit, har min cykel med mig. Så jag börjar cykla runt för att bara kolla in allt fint som finns. Hamnar på en väg där det är rejäl nedförsbacke med vatten på båda sidor, inget räcke finns och de är många människor i rörelse. I den stunden när jag har världens fart så kommer jag inte ihåg hur man bromsar och jag känner hur min kropp inte orkar. Men jag lyckas att inte köra på någon person, för de sista jag vill är att skada andra. När vägen sen tar slut så står det brandbilar och ambulanser för det vart nån olycka. 

Jag lyckas vända om och börjar cykla tillbaka. Nu är det hem jag vill. Hem till Västerås. Kroppen blir tyngre och tyngre, jag kan inte riktigt kontrollera något. När jag kommit tillbaka till dörren efter den brantaste backe jag någonsin sett så ska jag ta mig upp på plattformen. Jag har inte kraften men kan inte ropa på hjälp, jag är så trött att rösten inte längre finns. Men jag kom upp. Väl uppe så ramlar jag ihop utanför, kan inte prata röra mig. Folk som går förbi skrattar och hånar mig för att de tor jg är en full tjej som inte lärt mig dricka i lagom mängd. 

Men sen så kommer det fram en kvinna, hon frågor hur det är med mig (på engelska). Jag får fram att det inte alls är bra, fast jag svara på svenska för tänkte att hon trodde jag va turist. Men hon satte sig bredvid mig och pratade, jag fick fram på min dålig engelska att jag hade feber och utsatt mig för extrem påfrestning. Hon höjer mina ben så jag ska få mer blod i huvudet och inte svimma. Sen när jag ska säga "thank you for staying, and helped me" så började jag gråta. Mitt i gråten vaknade jag. Världens ångest och kunde inte sluta gråta, fast jag nu va vaken. Ett riktigt jobbigt uppvaknande :(

Då är man glad att man har två djur hemma, en katt och en hund som vet när jag mår dåligt och finns där att trösta mig

Sömnstörningar

Nu har jag i flera veckor haft svårt att sova. Har inga problem att somna, men vaknar flera gånger per natt och är då vaken flera timmar varje gång jag vaknat.

Att sova ca 3-4 timmar totalt per dygn gör att allt blir tyngre. Även då jag tagit sömnmedicin (1 gång) så sover jag mindre än va jag normalt sett gör. Jag är en person som behöver extra mycket sömn för att känna mig utvilad och orka med dagen.  Så 9-10 timmar är det normala för mig per dygn.

Jag försöker fundera vad det är som gör att sömnen är så störd nu, men kan inte komma på orsaken. Men jag vet att de kommer gå över, har iaf alltid gjort de förut. Men när den här perioden är så känns allt jobbigare än va det borde vara.

Hittade en perfekt beskrivning om svårigheterna som många har när man har någon nps diagnos som jag bra måste lägga upp. Tagen från Kung över livet på facebook. Här är deras hemsida http://www.kungoverlivet.se/ (

Något litet som jag hoppas blir positivd

I slutet av juni skickade jag in en ansökan om aktivitetsersättning. Sökte sist för över ett år sen och fick avslag då jag tydligen va kapabel till att jobba 100% på något inom arbetsmarknaden. 

Jag sitter här nu och har/är sämre än sist. Idag fick jag besked om att de mottagit min ansöka OCH jag har fått en ny handläggare.. För mig känns det jätte skönt då den som alltid handlagt mina ansökningar saknar förståelse, empati och mycket mycket annat. Bara att öppna brevet gjorde mig nervös på om det skulle stå hennes namn eller nån annans. Äntligen kanske jag får någon med lite empati iaf och kanske pratar med ord jag förstår och inte bara byråkrati-språk. 

Fortsättning följer om de här. Håller mina tummar så hårt jag kan nu, för aktivitetsersättning skulle underlätta min rehabilitering väldigt mycket.

Att finnas till på sitt eget lilla vis!

Så länge jag kan minnas har jag alltid velat allt gott för mina vänner. Ibland har det gått helt fel, ibland bra. (min känsla är att de oftast gått fel)

Idag pratade jag med Lova om det, att säga saker högt kan ibland göra att man förstår saker på ett helt annorlunda sätt... Men de jag vet är att jag gjort allt för mina vänner fast jag ibland visat eller sagt det på ett sätt som gör att det blir tvärtemot. Personer tror då att jag tycker dem är jobbiga och är till belastning för mig eller helt enkelt att jag inte bryr mig. Men så har det aldrig vart!!

Nu när jag tänker på det på det sättet så får jag ångest, för det är absolut inte så jag menat. Men som sagt så kan jag inte ta tillbaka beteende och händelser utan jag kan bara lära av dem och inte göra om samma sak.

Min problematik med adhd är att jag alltid "tror" jag gör fel och alla andra rätt. Vilket självklart gör att jag inte har något självförtroende, självkänsla eller självrespekt kvar. Men de är något jag jobbar med dagligen. Hoppas snart på professionell hjälp.

Alla små steg jag tar nu i mitt liv är avgörande och betydelsefullt i min rehabilitering.

Allt jag vill är att jag mår bra och att alla runt om mig också mår bra, för att jag ska kunna hjälpa andra så måste jag jobba med mig själv. Det är den bästa sporren jag någonsin kan ha.

So keep on fighting!!

Trött!!

Jag är trött på allt!! Trött på att vänta på medicinernas verkan, trött att vänta på psykolog-hjälp, trött på väntan att känna med mina närmaste, trött att vänta på att själv känna något!! 

Alltid vet jag vad jag måste göra men har inte ork att bry mig. Så nu har det blivit att jag satt/sätter mig i situationer jag aldrig trott jag någonsin skulle hamna i. Hur kunde det hända?!? Jag fattar inte själv. Mer ångest blir det iaf, vilket inte alls behövs. Jag är mer vaken på dygnets timmar än jag sover, när jag väl sover så vaknar jag dyngsvettig pga mardrömmar.

Kan jag någonsin "vakna" ur livets mardröm? Mitt svar på det är jag inte tror det… Så här ska nog livet se ut för mig. Jag har grymt bra föräldrar och syskon som gör allt för mig. Men mitt liv är inte gjort för något bra. Jag lever för att behöva kämpa, må dåligt, hjälpa andra och finnas för min familj. Ska jag acceptera det ödet? Jag har gjort det nu under mina snart 28 år. Orkar jag fortsätta? Jag vet fan inte…

Snart så?!?

Hänt mycket och inget på samma gång. I fredags hjälpte jag pappa och flytta, han och hans tjej ska bli särbo nu efter över 10 år. Han vill bo själv för att han anser sig vara för komplicerad att leva med  (med sin adhd som inte är helt 100 utredd). Va bara han och jag som bar och det va något av de värsta jag vart med om. Sista lasset gick jag enbart på "tvång" fanns ingen som kunde hjälpa till.. Samma morgon som flytten skjutsade jag Lena (zaqiras ägare) till Arlanda, vi åkte 5. Hade bara fått 1 timmes sömn. Men nu är de gjort så slutältande om det. 

Idag lämnade jag ett nytt leverprov inför läkarmötet nästa vecka. Jag tror nån från försäkringskassan ska va med men man kan inte va säker. 

Det kan bli ett intressant möte då jag själv inte känner att medicinändringen gett det resultat som det borde. Ångesten är nästintill borta men jag känner fortfarande inget. Önskar jag kunde vara ledsen, glad eller arg. Bara jag får nån känsla. 

Återkommer med hur de går!!

Länge sen jag skrev något!!

Haft en tid nu då jag inte orkat tänka på vad jag tycker och tänker om livet. Men börjat på en ny antidepressiv medicin samt maxat den jag haft, vet inte om jag känner nån skillnad förutom att jag är piggare. Ångesten kommer och går som vanligt. Men än så länge har jag bara ätit i 3 veckor. Men om de inte blivit skillnad om 3 veckor f.o.m nu så kommer det troligtvis bli en utredning om jag har bipolär. Det jag försöker med nu är att vara ute så mycket jag orkar så jag får i mig massa solljus vilket jag vet är något jag behöver i massor för att må bra…

Förståelse

Allt jag vill är att folk ska förstå. Men det är tydligt att alla inte gör de!!

Jag mår sjukt dåligt psykiskt just nu, punkt!!!

Svart

Allt känns så svart, ser ingen tillstymmelse till ljuset. Panikångesten kommer flera gånger dagligen och då får jag svårt att andas.

Men på tisdag ska jag till läkaren och tänker berätta precis som jag känner. Denna gång tänker jag inte ha med någon som stöd utan gå själv så jag vågar berätta sånt som ingen annan vet. Hoppas på någon ny medicin och samtalskontakt, men kommer nog bara bli medicin.

Resan!

Blev en resa i lugnets tecken. Orkade som vanligt inte vara vaken så länge men det gjorde inte mamma och Linda något som tur var. Vi åt massa god mat och njöt av solen (förutom söndagen då de kom 1dm snö).

Orkar inte uppdatera så mycket då jag fortfarande är helt slut.

Resa

Ska åka på en weekend till åbo med mamma och syster. En resa som inte bara innebär att fira mamma som fyller 60, utan även en resa från verkligheten och alla de krav som finns. Nu ska vi bara vara. Äta god mat och hotellfrukost som jag längtat till. Kanske även lite spa behandlingar.

Läkare- medicin - avstängd - borta

Den nya medicinen tar bort ångesten men gör mig även "hög". Mamma gillar den inte alls men tror hon mest är rädd att vi inte ska kunna åka iväg i början av april då hon fyller 60. Men förklarade att jag istället kan ta attarax då, blir inte borta med den.

Men läkaren ringde igår istället för i tisdags då han skulle ringa. Ska prova ännu en ny medicin som inte är lika stark. Men han menade på att det inte alls är konstigt att jag blir så påverkad av medicinen "det är priset man får ta om man vill få bort ångesten".

Har iaf målat en del tavlor då jag inte orkar annat. Kopplar bort allt mesans jag målar. Kan för tillfället inte ta in nya intryck eller göra fler saker samtidig (väldigt jobbigt)

Ångest!!

Ångest, ångest och ännu mer ångest!! Så ser mitt liv ut om jag nu inte sover. Lägger mig vid 19-20 tiden varje dag för jag inte orkar va vaken mer. Fått en medicin nu som dämpar hela mig, rätt skönt faktiskt. Men närminnet har jag inte kvar alls pga både ångest/depressionen och medicinen. Brukar ha väldigt bra minne i vanliga fall.

Nej nu är det dags att blunda och drömma om de liv jag vill leva!!

Utflykt

Lova tog med mig på en utflykt till Norberg. En liten ort 1 timme från Västerås. Centrum är ungefär 1 gata. Jätte mysigt ställe men massa gamla hus :)
Vi fikade på världens mysigaste bageri (Elsa Andersons konditori) för att sen kolla i mysiga affärer (alla de hade, ca 5 st haha). Kom inte tomhänt hem från klockgården. De säljer MASSOR med doftljus bl.a.

Kolla in:
http://www.elsaskondis.se/
http://www.klockargardens.se/

Lördag och söndag

Denna helg har spenderats i solen och naturen!

Lördagen hade jag Zaqira som jag är extra matte till. Vi åkte till badelunda och gick i skogen och bara njöt. Sen på eftermiddag/kväll va vi hos min syster där vi åt tacos och kolla film sen på kvällen melodifestivalen (inte nöjd med vinnaren)

Idag söndag va jag barnvakt åt min kompis lilla dotter på 1,5 år. Träffar henne inte så ofta då de bor i Karlstad. Haft en riktigt mysig dag med besök på vallby frilufmuseum och sen ankdammen här där jag bor och matade änderna.

Jag behöver mer sånt här. Ingen stress inga krav utan bara få njuta, framförallt av sol och personer som inte drömmer eller mår dåligt. Nu har jag mer kraft för kommande vecka.

Orka/ge upp?

Jag vet inte om jag orkar eller om jag vill. Jag vet att jag är envis men nån gång måste man se verkligheten. Sova nu och "se fram emot" fredag då ska aka träffa sköterskan/stödkontakten. Tänkt berätta allt. Måste sluta underdriva allt hela tiden, det hjälper ingen…

Splittrad nyhet!!

Idag fick jag ett brev från en skola jag sökt in på. Jag kom in! Kände mig tommare än vanligt först. Sen pratade jag med Lova och mamma och började så småningom se positivt på det. Orkar jag inte så är de bara att jag slutar (något jag är blivit van med genom åren), men klarar jag den så är du ju super. 1 år borde jag kunna mosa på utan problem, men efter så vet jag inte!


Prata även med lova om E:s känsla på att inte känna/veta meningen med livet. Känner igen mig till tusen. Jag vet inte varför jag lever och varför jag ska det överhuvudtaget. Allt jag vet är att jag måste, det är nåt som förväntas av samhället.

Vet inte mer va jag ska skriva, eller jag vet inte hur jag ska formulera mig i text i alla l fall…

Glädje?

Varför kan jag inte känna glädje? Inte för mig, inte för vänner, inte för solen. Känner inget!! Vet hur jag ska reagera, vet hur jag ska säga och vara. Men känner inget. Ångesten kommer allt oftare, helt utan förvarning. Känner smärta i mig själv över att jag inte känner, att jag inte är som jag vill och vet att jag kan vara…

Ser fram emot sjukvårdskontakten på fredag då jag kan prata om det samtidigt som det skrivs i journalen så min läkare som ringer senare denna månad kanske kan läsa innan eller under tiden vi pratar i telefon om vad jag berättat för sköterskan.

Jag vet att de kan bli bättre men måste bara få krafter att orka ta nog vidare!

Rubrik?

Ibland måste man tydligen lyssna på kroppen. Vad är de egentligen den säger?

Jobbigt när man har adhd och försöka ta det lugnt, för mig finns bara 1 växel och det är Max. Tyvärr känner jag nu att jag är på väg in i väggen (eller hårt ner på nån sten). Jag lyssnar på Lova och tar åt mig, men kan jag verkligen köra på växel noll utan att saker blir lidande?

Idag va iaf jag och Lova på Ikea så jag fick shoppa mitt lite "lycka".

Dags att sova och hoppas på en bättre dag. Iaf bättre tankar imorgon!

...

Ibland har jag bara sån lust att ge upp. Gör så ont i själen på mig att jag undrar vad det egentligen är jag kämpar för. Känns inte som det någonsin kommer bli bättre. Jag försöker och försöker men slutar alltid med ett hårt fall ner igen. Har snart inte kraften att klättra mer. Att ha dessa tankar ger mig ångest, inte för min egen skull utan för de som står mig nära.

Ett heltidsjobb att vara Emma

Idag måndag! Efter en helg med trevligheter på fredagen och migrän på lördagen som jag sett fram emot att ha mysigt för mig själv. Inget gick enligt planerna.
Men jag är nöjd över helgen och såg fram emot måndag och ny vecka med gym, hund, promenader m.m. Men.....

MÅNDAG MORGON!!
Började med att jag skulle ringa min handläggare (som jag ganska nyligen fått) på försörjningsstöd. Hitta inte nummer eller namn så får ringa receptionen. Får numret men är upptaget så får ringa en stund. kommer sen fram. Jätte trevlig tjej svarar och vi löser problemen. Jag hade väntat mig en sur äldre person (av erfarenheter) så det känns riktigt bra =)
Anledningen att jag skulle ha tag på handläggaren va att jag inte fått blanketten som man ska fylla i för att få bistånd... Men hon ska lämna blanketten i receptionen på kontoret så jag kan lämna in allt direkt (kontoutdrag m.m).

Så innan jag och pappa ska till gymmet tänkte jag skriva ut papperna som behövdes, först inser jag att jag inte har vita papper kvar (men har färgade...tuuur) sen när jag klickar på skriva ut-knappen så tar färgen i patronen slut.... SUCK, kan man ha mer flyt? Åker och gymmar fast jag egentligen inte allt känner för det, framförallt inte när de strular med saker (stolt att jag gjorde det). =)

Men allt löste sig sen tack vare mig underbara familj. Syrran betalade nya patroner efterson jag själv inte hade pengarna. Så jag lyckas tillslut lämna alla papper ifyllda i brevlådan. Hann få ångest under tiden jag väntade på min tur uppe på socialkontoret då det va massor med folk i litet utrymme (ingen luft, inget utrymme). Ångesten blev värre av att jag vet att hunden va hemma och behövde ut (har hand om henne på dagarna). Jag kom hem och kom ut med henne jag överlevde.

Detta är nåt jag måste träna på... TAAA DEEET LUUUGNT!!!

Lyssna på kroppen

När min kropp gör ont så vet jag innerst inne att den säger till mig att vila. Men det är något som är väldigt svårt. Idag är andra dagen som jag får lov att säga nej till träning. Känns ledsamt men är nåt jag måste.

Bakgrund: har vart sjukskriven över 1 år nu pga att jag fick extrem stressmage (ibs) jag kunde inte behålla maten jag åt utan kräktes upp allt. Jag fortsatte träna och sluta tillslut äta för jag inte orkade ha ont och spy hela tiden. Gick ner massor i vikt och hade näringsbrist. Alla muskler förtvinade också. Trodde ett tag att jag faktiskt skulle dö. Men då kom vändningen för att dö vid 26 år ålder är inget jag vill.

Kom till en dietist som hjälpt mig så nu är jag på väg tillbaka. Men är inte riktigt där jag vill men tror det ibland. Därför jag kraschar så här emellanåt.

Dålig dag

Ont i lårmuskeln så jag nästan inte kan gå, ont i huvudet så jag mår illa. Denna dagen får gärna gå väldigt fort...

Vad är egentligen adhd och depression?

Här kommer en beskrivning av symtomen och strykit över de jag inte har.

ADHD

Symtom: 
-hålla kvar uppmärksamheten
-kontrollera sina impulser
-vara lagom aktiv

Kan även svårigheter med:
-motoriska problem och svårigheter att ta in, samordna och tolka sinnesintryck
-inlärningsproblem, läs- och skrivsvårigheter
-svårigheter i kontakten med andra människor – man hamnar lätt i konflikt
-låg självkänsla
-ångest och depression
-sömnsvårigheter och problem med att varva ned på kvällen
-brister i tidsuppfattningen – man kommer ofta för sent eller för tidigt till bestämda möten.


DEPRESSION

Symtom
En depression kan vara av olika svårighetsgrad och ge varierande, ibland mycket svåra, symtom. Om du har en depression är det vanligt att du:

-känner dig nedstämd. Ingenting känns särskilt meningsfullt eller roligt längre. Ibland kan du känna hopplöshet och att du aldrig kommer att kunna bli glad igen.
-får svårt att påbörja och ta itu med saker och ting.
-får försämrat minne och svårt att koncentrera dig. blir rastlös.
-känner ångest och är lättirriterad. känner dig värdelös och har svåra skuldkänslor.
-får försämrad aptit och går eventuellt ner i vikt.
-är väldigt trött, trots att du sover.
-har sömnproblem, till exempel att du vaknar tidigt med ångest och oro.

Du kan även få kroppsliga tecken vid ångest och depressionstillstånd, till exempel:
-andnöd 
-hjärtklappning 
-värk i till exempel muskler.

Bästa med adhd

Igår va jag på 30 årsfest och det blev en hel del alkohol och kom hem väldigt sent. Fick en riktig adhdfylla som innebär att jag blir speedad och glad till tusen.

Så idag när jag vaknade hade inte fyllan riktigt försvunnit. Loggade sen in på facebook och ser att en kompis skrivit att det va dags för sista innebandymatchen. Såg det alltså 30 minuter innan matchstart men lyckas fixa skjuts å packa väskan för att spela. Tur man har adhd så man triggas igång av stress och blir ännu mer taggad. Va en riktigt bra match från min sida fast jag egentligen inte borde va i skick för match.

Alla hjärtans dag

När jag va hos frisören idag och läste på Facebook och kolla på instagram så har varenda person nämnt alla hjärtans dag.

För mig är den här dagen som vilken annan dag som helst. Men många kan nog känna sig ensamma om de inte har en pojk-/flickvän (inte konstigt när man blir påmind överallt) samtidigt som de som har nån kan tycka dagen är härlig. Jag kan störa mig på att det ska finnas en speciell dag för att visa för andra att man tycker om dem. Kärlek ska man väl visa varje dag, eller?

Under de 7 år jag levde med O så visst fira vi alla hjärtans dag men va mer för att han tyckte att de va nåt att fira, jag själv uppskattar mer om det kommer en överraskning en dag då man minst anar de.

All kärlek till folket alla dagar på året <3

Skit - vänskap - adhd/depression - framtid

I mitt liv har jag ofta fått tagit skiten oavsett om det vart jag eller nån annan som gjort fel. Det har lätt till värre depressioner dåligt självkänsla, självförtroende och självtillit.

Idag har jag kommit långt vad gäller de. Ska jag bli frisk/bättre måste jag välja personer som ger mig energi och inte tar den. Vänskap handlar om att ge och ta. Varför ska så jag vara den som ger hela tiden?!? Visst folk mår dåligt osv men vad gör jag då? Grov adhd med kronisk depression. Jag beter mig endå så som jag vill att andra ska göra mot mig. Visst är inte jag perfekt och alltid är "snäll" men jag gör mitt bästa och framförallt lär mig av misstagen som många i min närhet inte verkar göra.

Men med fokus på framtiden så ska allt gå vägen, har endå kommit lite mer än 27 år på livets berg och dalbana.

Kort om min diagnos och skolgång!

När jag var 17 blev jag diagnosticerad med adhd. Jag visste inte då hur jag kände inför det, mina föräldrar drog en lättnads suck. Äntligen fick de ett ord för min problematik.

Under min uppväxt så fungerade aldrig grundskolan, jag va bråkig, och mådde dåligt redan i första klass. Min mamma va den som fick ta all skit som rörde mig. I högstadiet gick de så långt att lärarna tyckte hon skulle sluta jobba för att vara med mig i skolan (vilket både jag och mamma ansåg va helt fel, lärarna är väl där för att hjälpa alla elever). Blev så att jag istället placerades i några olika smågrupper istället. Jag gick ut högstadiet med godkänt i några få ämnen dock inte engelska som va ett kärnämne.

I gymnasiet sen så kom jag in på programinriktat iv så fick iaf läsa det jag ville. Men pga mitt ig i engelska så fick jag gå om 1an på gymnasiet. När jag sen börja andra gången
så drog utredningen igång och jag blev sjukskriven för att det drog upp så mycket känslor. Låg hemma i typ 7 månader och de enda mina dagar innehöll va att sova, de enda gångerna jag gick ut va när jag skulle till läkaren på psyk.

Diagnosen kom och medicinering. Jag började nu 1an för tredje gången mer laddad än någonsin. Jag gick ut med fullständigt betyg. Jag klarade det :)

Vill man så kan man

Människans hjärna styr inte bara andningen, musklerna, känseln utan de styr även tankarna. Men likt en robot som du (människa) ställer in på vad den ska göra, kan du även ställa in sig själv. Vill du skratta, gråta, sörja eller må bra så gör du det. Mycket av det som händer i ens liv beror på ens egen inställning. Väljer jag att "nu jävlar ska jag fixa de här" så kommer jag också göra det. Samma sak om du tänker "det är ingen ide, allt jag gjort/testat har inte fungerat så finns inget jag kan göra för att må bättre". Men hur lång tid de tar att åstadkomma de jag vill finns inget svar på. När de gäller tankar och inställningar så kan man inte räkna med att de går lila fort som att göra en handbroms-vändning. Allt tar tid, framför allt så tar de tid att förändra sättet att leva. Men VILL man så KAN man!!