Trött!!

Jag är trött på allt!! Trött på att vänta på medicinernas verkan, trött att vänta på psykolog-hjälp, trött på väntan att känna med mina närmaste, trött att vänta på att själv känna något!! 

Alltid vet jag vad jag måste göra men har inte ork att bry mig. Så nu har det blivit att jag satt/sätter mig i situationer jag aldrig trott jag någonsin skulle hamna i. Hur kunde det hända?!? Jag fattar inte själv. Mer ångest blir det iaf, vilket inte alls behövs. Jag är mer vaken på dygnets timmar än jag sover, när jag väl sover så vaknar jag dyngsvettig pga mardrömmar.

Kan jag någonsin "vakna" ur livets mardröm? Mitt svar på det är jag inte tror det… Så här ska nog livet se ut för mig. Jag har grymt bra föräldrar och syskon som gör allt för mig. Men mitt liv är inte gjort för något bra. Jag lever för att behöva kämpa, må dåligt, hjälpa andra och finnas för min familj. Ska jag acceptera det ödet? Jag har gjort det nu under mina snart 28 år. Orkar jag fortsätta? Jag vet fan inte…

Snart så?!?

Hänt mycket och inget på samma gång. I fredags hjälpte jag pappa och flytta, han och hans tjej ska bli särbo nu efter över 10 år. Han vill bo själv för att han anser sig vara för komplicerad att leva med  (med sin adhd som inte är helt 100 utredd). Va bara han och jag som bar och det va något av de värsta jag vart med om. Sista lasset gick jag enbart på "tvång" fanns ingen som kunde hjälpa till.. Samma morgon som flytten skjutsade jag Lena (zaqiras ägare) till Arlanda, vi åkte 5. Hade bara fått 1 timmes sömn. Men nu är de gjort så slutältande om det. 

Idag lämnade jag ett nytt leverprov inför läkarmötet nästa vecka. Jag tror nån från försäkringskassan ska va med men man kan inte va säker. 

Det kan bli ett intressant möte då jag själv inte känner att medicinändringen gett det resultat som det borde. Ångesten är nästintill borta men jag känner fortfarande inget. Önskar jag kunde vara ledsen, glad eller arg. Bara jag får nån känsla. 

Återkommer med hur de går!!