Det är helt mitt eget fel då jag inte berättar för någon.
Jag berättar en massa om vad som försiggår i mitt inre. Men jag vågar inte blotta mig fullt ut, inte för någon.
Vissa personer som jag vet bryr sig vill jag inte ska oroa sig, må dåligt eller tycka synd om mig. Vissa personer vet jag att jag inte ska säga allt till för de inte har någon förståelse, insikt eller kunskap.
Inte konstigt att jag känner mig ensam så ofta som jag gör.
Det är antagligen därför som Eskil och Zaqira betyder så mycket för mig. Dem känner det jag känner utan att jag behöver berätta det för dem.
Eskil kommer och lägger sig i mitt knä när jag är ledsen och Zaqira slickar bort mina tårar.
Utan dem hade jag aldrig haft nån som verkligen vet hur jag mår!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar