Ett liv med adhd (”mitt liv med adhd”)

Jag är inte lätt att förstå sig på av andra, jag är inte lätt att förstå sig på mig själv. Jag önskar jag kunde vara precis så som jag egentligen är utan att min adhd kommer in och förstör.

Jag önskar att jag inte har adhd för då hade aldrig mina problem med vänner, skola eller förhållande blivit så problematiskt som det vart och i vissa fall fotfarande är.

Hade jag inte haft alla de svårigheter med min adhd så är jag säker på att jag hade fått den utbildning jag (utan adhd) klarar av. Jag hade även haft kvar de vänner jag haft/fått under alla år.

Förhållanden hade också fungerat bättre då jag med erfarenhet vet att mycket bråk kommer av att dem tycker att jag inte gör tillräckligt hemma. Att jag tänder till för minsta lilla osv. Jag har så svårt att kontrollera mina impulser, speciellt när det kommer till känslor. Jag har också svårt att se vad det är som ska göras, jag ser inte att det är massa disk, prylar, kläder osv.

Idag kollade jag på ”helt sjukt, på tv4”. Det handlade om adhd och shit vad jag känner igen mig på mycket. Men både Frank och Camilla sa att dem inte ville vara utan sin adhd, vilket jag vill. Men jag har kanske inte fått den förståelse som dem har fått. Jag är yngre så jag får väl fortfarande hoppas på den förståelsen.

Jag är nu mer alltid öppen med min diagnos och mina svårigheter, allt för att slippa alla nedlåtande kommentarerna som jag jämt fått. Men jag märker för ofta hur lite kunskap folk har med personer som har någon form av funktionsnedsättning.

Långt inne i mig själv så har jag fått för mig att jag är en av de utvalda att förklara och visa hur man är med en viss funktionsnedsättning. Jag vet också innerst inne att jag egentligen inte har ork eller psyke för det. Men gör inte jag det, vem gör det då?

Allt jag vill är att vara precis som andra, inte att jag ska vara någon annan. Jag vill kunna alla sociala koder som behövs för att slippa massa missförstånd, koder som de flesta har lärt sig under uppväxten.

Jag vill vara dem som folk gillar, som folk uppskattar och respekterar. Jag vet att jag innerst inne är den personen. Jag är den som egentligen bryr mig för mycket om mina nära och kära. Tyvärr så uttrycker jag mig inte alltid på det bästa sättet, Jag säger saker utan eftertanke. Men jag säger egentligen aldrig något som jag inte menar. Men många gånger måste man också välja sina ord och tänka på hur personen man säger det till fungerar. Alla fungerar inte lika och tar ord på helt olika sätt. Men så som hela min uppväxt inneburit så har egentligen inget sätt vart bra. Att alltid säga/uttrycka fel är min melodi. Hade jag kunna välja så hade jag tagit allt dåligt de upplever, jag upplever ändå sånt konstant. Blir ju ingen skillnad för mig.

Men nu i mitt förhållande så vill jag verkligen vara den som plockar undan, städar och allt annat som ingår i ett hushåll. Men det verkar inte fungera, iaf inte så som min hjärna egentligen vill.

Varje dag kämpar jag med att försöka sköta hemmet, inte bli arg, visa den uppskattning och kärlek jag känner för dem som finns i mitt liv. Tyvärr går det fel oftare än rätt och det tär så enormt på mitt psyke. Jag vet inte ens vad självförtroende, självkänsla och självtillit är längre. Hur känns det egentligen?

Om jag bråkar/tjafsar med någon så säger hela min hjärna och kropp att det är mitt fel och att jag inte gjort tillräckligt för att undvika det.

Jag vill jobba, jag vill hitta ett yrke som fungerar och som jag trivs med. Jag vill mer än något annat visa världen att jag är värd att ha kvar, att jag kan åstadkomma saker som faktiskt behövs.

Jag vet att jag känner sjukt mycket för andra, men jag vill även kunna känna med mig själv samtidigt. Ska det vara omöjligt? För mig känns det så, har alltid känts så.

Jag blir så ledsen och besviken på mig själv så ofta att jag helt tappat tron om att jag någonsin ska kunna förändras.

Nästan alla säger ju att man ska stå för dem man är och stå för sina åsikter. Men ska jag stå för den jag är när jag inte är nöjd?

Min hatade adhd tar för mycket av min egna personlighet att jag inte vet vem jag egentligen är. Det gör det väldigt svårt för mig i alla slags förhållande, vem ska förstå och acceptera mig när jag inte gör det själv?

När jag tänker på det hela så känns det inte särskilt konstigt att jag undrar över varför jag egentligen fortfarande lever, men samtidigt är jag glad att jag känner så mycket med mina nära och kära. Det är dem som gör att jag faktiskt fortfarande lever och kämpar. ”hoppet är det sista som överger en” det är något jag intalar mig varje dag och jag hoppas verkligen att jag någon gång ska kunna få ett någorlunda lugn i mig själv.

Men jag är inte särskilt hoppfull...