Jag vet inte om jag orkar eller om jag vill. Jag vet att jag är envis men nån gång måste man se verkligheten. Sova nu och "se fram emot" fredag då ska aka träffa sköterskan/stödkontakten. Tänkt berätta allt. Måste sluta underdriva allt hela tiden, det hjälper ingen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar