Idag fick jag ett brev från en skola jag sökt in på. Jag kom in! Kände mig tommare än vanligt först. Sen pratade jag med Lova och mamma och började så småningom se positivt på det. Orkar jag inte så är de bara att jag slutar (något jag är blivit van med genom åren), men klarar jag den så är du ju super. 1 år borde jag kunna mosa på utan problem, men efter så vet jag inte!
Prata även med lova om E:s känsla på att inte känna/veta meningen med livet. Känner igen mig till tusen. Jag vet inte varför jag lever och varför jag ska det överhuvudtaget. Allt jag vet är att jag måste, det är nåt som förväntas av samhället.
Vet inte mer va jag ska skriva, eller jag vet inte hur jag ska formulera mig i text i alla l fall…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar