Trött!!

Jag är trött på allt!! Trött på att vänta på medicinernas verkan, trött att vänta på psykolog-hjälp, trött på väntan att känna med mina närmaste, trött att vänta på att själv känna något!! 

Alltid vet jag vad jag måste göra men har inte ork att bry mig. Så nu har det blivit att jag satt/sätter mig i situationer jag aldrig trott jag någonsin skulle hamna i. Hur kunde det hända?!? Jag fattar inte själv. Mer ångest blir det iaf, vilket inte alls behövs. Jag är mer vaken på dygnets timmar än jag sover, när jag väl sover så vaknar jag dyngsvettig pga mardrömmar.

Kan jag någonsin "vakna" ur livets mardröm? Mitt svar på det är jag inte tror det… Så här ska nog livet se ut för mig. Jag har grymt bra föräldrar och syskon som gör allt för mig. Men mitt liv är inte gjort för något bra. Jag lever för att behöva kämpa, må dåligt, hjälpa andra och finnas för min familj. Ska jag acceptera det ödet? Jag har gjort det nu under mina snart 28 år. Orkar jag fortsätta? Jag vet fan inte…