onsdag 28 augusti 2013
Över??
Jag har inte kommit över personer eller saker. Jag säger det ALDRIG högt. Jag skäms över det. Jag är den som sabbat för mig själv, ingen annan. Varför får jag då ångest flera gånger i veckan för beslut eller handlingar som jag gjort?? Mitt hjärta värker. Jag vill somna och när jag vaknar vill jag att tiden ska ha gått tillbaka flera år, annars vill jag inte vakna.
tisdag 27 augusti 2013
Att klaga??
Jag börjar mer och mer avsky personer som klagar över småsaker. Med småsaker menar jag som folk själva kan lösa allt med enkla medel.
# aj jag har ont i ryggen
# jag orkar inte jobba
# åh nej semestern är slut
# jobbet är är helvetet
# jag önskar jag blir sjukskriven
# jag vill ha nytt jobb
Och så vidare.
För i helvete tänk på oss som vill jobba oavsett vad det är för jobb. Mitt huvud och psyke sätter stopp. Min vilja finns. Tyvärr räcker det inte.
Så folk. Sluta klaga!! Va nöjd med att du kan och orkar.
måndag 26 augusti 2013
Nära ett nervsammanbrott!!
Känner att jag snart blir galen. Väntar på så mycket svar från läkare och andra myndigheter.
Kommer jag få aktivitetsersättning?
Kommer jag få börja på gamla brandstationen?
Kommer jag få en samtalskontakt på psyk?
Kommer jag få en tid att testa om jag har rätt dos av concertan?
Kommer jag få hjälp av en boendestödjare?
Allt jag vill är att få SVAR!!
måndag 19 augusti 2013
Beslut
Jag väntar på beslut från försäkringskassan om jag får aktivitetsersättning eller inte. Intalar mig nu att ju längre tid det tar desto bättre är det.
Men det är inte det enda beslutet. Jag måste få mig själv att våga ta hjälp av utomstående när det gäller att kunna sköta allt man ska hemma.
Min mamma har alltid hjälpt mig att städa, diska, komma ihåg räkningar, papper m.m. Jag är snart 28 år och klarar inte det på egen hand för jag glömmer, orkar inte eller det enkelt blir för mycket. Varje gång hon vart här bråkar vi och jag får ångest, hon blir frustrerad för det är för mycket.
Så åter till det jag måste få mig själv att våga. Jag måste ha hjälp av en boendestödjare. Någon som hjälper mig att sätta igång mig, motiverar mig och gör mig mer självständig så jag kan återfå en normal relation till min mamma.
Jag måste släppa mina erfarenheter av hemtjänsten där folk pratade, skrattade och tyckte illa om kunder.
Jag vet att jag utåt sett mår bra och beter mig som att jag klarar allt. Att en främling ska hjälpa mig i mitt hem som nästan alltid ser ut som en krigszon och ett ställe jag inte ens själv vill befinna mig i ger mig ångest. Tungt att andas och pulsen stiger varje gång den tanken kommer.
Jag VILL klara mig själv
Jag VILL inte behöva ha hjälp
Jag VILL inte ha adhd
Jag VILL inte må dåligt.
Jag VILL må bra
Jag VILL klara mig själv
Jag VILL inte vara rädd att be om hjälp
Jag VILL leva ett normalt liv
tisdag 13 augusti 2013
Jag…… Emma!!
Jag har börjat förstå att ingen egentligen vet vad jag egentligen känner eller har känt inom mig.
Det är helt mitt eget fel då jag inte berättar för någon.
Jag berättar en massa om vad som försiggår i mitt inre. Men jag vågar inte blotta mig fullt ut, inte för någon.
Vissa personer som jag vet bryr sig vill jag inte ska oroa sig, må dåligt eller tycka synd om mig. Vissa personer vet jag att jag inte ska säga allt till för de inte har någon förståelse, insikt eller kunskap.
Inte konstigt att jag känner mig ensam så ofta som jag gör.
Det är antagligen därför som Eskil och Zaqira betyder så mycket för mig. Dem känner det jag känner utan att jag behöver berätta det för dem.
Eskil kommer och lägger sig i mitt knä när jag är ledsen och Zaqira slickar bort mina tårar.
Utan dem hade jag aldrig haft nån som verkligen vet hur jag mår!!!
onsdag 24 juli 2013
Feberdrömmar
Just nu ligger jag med feber och halsont, vaken tid funkar det men när jag sover så drömmer jag så extremt mycket. Drömmarna är verkliga så jag vet inte längre vad som är verklighet eller dröm.
Imorse vaknade jag av att jag grät. Så här va drömmen:
Jag har feber men bestämmer mig endå för att åka till Uppsala helt själv. Det är en fin stad och de är fint väder. Så jag hoppar på buss 804 mot Uppsala.
Jag kommer dit, har min cykel med mig. Så jag börjar cykla runt för att bara kolla in allt fint som finns. Hamnar på en väg där det är rejäl nedförsbacke med vatten på båda sidor, inget räcke finns och de är många människor i rörelse. I den stunden när jag har världens fart så kommer jag inte ihåg hur man bromsar och jag känner hur min kropp inte orkar. Men jag lyckas att inte köra på någon person, för de sista jag vill är att skada andra. När vägen sen tar slut så står det brandbilar och ambulanser för det vart nån olycka.
Jag lyckas vända om och börjar cykla tillbaka. Nu är det hem jag vill. Hem till Västerås. Kroppen blir tyngre och tyngre, jag kan inte riktigt kontrollera något. När jag kommit tillbaka till dörren efter den brantaste backe jag någonsin sett så ska jag ta mig upp på plattformen. Jag har inte kraften men kan inte ropa på hjälp, jag är så trött att rösten inte längre finns. Men jag kom upp. Väl uppe så ramlar jag ihop utanför, kan inte prata röra mig. Folk som går förbi skrattar och hånar mig för att de tor jg är en full tjej som inte lärt mig dricka i lagom mängd.
Men sen så kommer det fram en kvinna, hon frågor hur det är med mig (på engelska). Jag får fram att det inte alls är bra, fast jag svara på svenska för tänkte att hon trodde jag va turist. Men hon satte sig bredvid mig och pratade, jag fick fram på min dålig engelska att jag hade feber och utsatt mig för extrem påfrestning. Hon höjer mina ben så jag ska få mer blod i huvudet och inte svimma. Sen när jag ska säga "thank you for staying, and helped me" så började jag gråta. Mitt i gråten vaknade jag. Världens ångest och kunde inte sluta gråta, fast jag nu va vaken. Ett riktigt jobbigt uppvaknande :(
Då är man glad att man har två djur hemma, en katt och en hund som vet när jag mår dåligt och finns där att trösta mig
fredag 19 juli 2013
Sömnstörningar
Nu har jag i flera veckor haft svårt att sova. Har inga problem att somna, men vaknar flera gånger per natt och är då vaken flera timmar varje gång jag vaknat.
Att sova ca 3-4 timmar totalt per dygn gör att allt blir tyngre. Även då jag tagit sömnmedicin (1 gång) så sover jag mindre än va jag normalt sett gör. Jag är en person som behöver extra mycket sömn för att känna mig utvilad och orka med dagen. Så 9-10 timmar är det normala för mig per dygn.
Jag försöker fundera vad det är som gör att sömnen är så störd nu, men kan inte komma på orsaken. Men jag vet att de kommer gå över, har iaf alltid gjort de förut. Men när den här perioden är så känns allt jobbigare än va det borde vara.
Hittade en perfekt beskrivning om svårigheterna som många har när man har någon nps diagnos som jag bra måste lägga upp. Tagen från Kung över livet på facebook. Här är deras hemsida http://www.kungoverlivet.se/ (
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

