När jag var 17 blev jag diagnosticerad med adhd. Jag visste inte då hur jag kände inför det, mina föräldrar drog en lättnads suck. Äntligen fick de ett ord för min problematik.
Under min uppväxt så fungerade aldrig grundskolan, jag va bråkig, och mådde dåligt redan i första klass. Min mamma va den som fick ta all skit som rörde mig. I högstadiet gick de så långt att lärarna tyckte hon skulle sluta jobba för att vara med mig i skolan (vilket både jag och mamma ansåg va helt fel, lärarna är väl där för att hjälpa alla elever). Blev så att jag istället placerades i några olika smågrupper istället. Jag gick ut högstadiet med godkänt i några få ämnen dock inte engelska som va ett kärnämne.
I gymnasiet sen så kom jag in på programinriktat iv så fick iaf läsa det jag ville. Men pga mitt ig i engelska så fick jag gå om 1an på gymnasiet. När jag sen börja andra gången
så drog utredningen igång och jag blev sjukskriven för att det drog upp så mycket känslor. Låg hemma i typ 7 månader och de enda mina dagar innehöll va att sova, de enda gångerna jag gick ut va när jag skulle till läkaren på psyk.
Diagnosen kom och medicinering. Jag började nu 1an för tredje gången mer laddad än någonsin. Jag gick ut med fullständigt betyg. Jag klarade det :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar