onsdag 30 april 2014

Ett liv med adhd (”mitt liv med adhd”)

Jag är inte lätt att förstå sig på av andra, jag är inte lätt att förstå sig på mig själv. Jag önskar jag kunde vara precis så som jag egentligen är utan att min adhd kommer in och förstör.

Jag önskar att jag inte har adhd för då hade aldrig mina problem med vänner, skola eller förhållande blivit så problematiskt som det vart och i vissa fall fotfarande är.

Hade jag inte haft alla de svårigheter med min adhd så är jag säker på att jag hade fått den utbildning jag (utan adhd) klarar av. Jag hade även haft kvar de vänner jag haft/fått under alla år.

Förhållanden hade också fungerat bättre då jag med erfarenhet vet att mycket bråk kommer av att dem tycker att jag inte gör tillräckligt hemma. Att jag tänder till för minsta lilla osv. Jag har så svårt att kontrollera mina impulser, speciellt när det kommer till känslor. Jag har också svårt att se vad det är som ska göras, jag ser inte att det är massa disk, prylar, kläder osv.

Idag kollade jag på ”helt sjukt, på tv4”. Det handlade om adhd och shit vad jag känner igen mig på mycket. Men både Frank och Camilla sa att dem inte ville vara utan sin adhd, vilket jag vill. Men jag har kanske inte fått den förståelse som dem har fått. Jag är yngre så jag får väl fortfarande hoppas på den förståelsen.

Jag är nu mer alltid öppen med min diagnos och mina svårigheter, allt för att slippa alla nedlåtande kommentarerna som jag jämt fått. Men jag märker för ofta hur lite kunskap folk har med personer som har någon form av funktionsnedsättning.

Långt inne i mig själv så har jag fått för mig att jag är en av de utvalda att förklara och visa hur man är med en viss funktionsnedsättning. Jag vet också innerst inne att jag egentligen inte har ork eller psyke för det. Men gör inte jag det, vem gör det då?

Allt jag vill är att vara precis som andra, inte att jag ska vara någon annan. Jag vill kunna alla sociala koder som behövs för att slippa massa missförstånd, koder som de flesta har lärt sig under uppväxten.

Jag vill vara dem som folk gillar, som folk uppskattar och respekterar. Jag vet att jag innerst inne är den personen. Jag är den som egentligen bryr mig för mycket om mina nära och kära. Tyvärr så uttrycker jag mig inte alltid på det bästa sättet, Jag säger saker utan eftertanke. Men jag säger egentligen aldrig något som jag inte menar. Men många gånger måste man också välja sina ord och tänka på hur personen man säger det till fungerar. Alla fungerar inte lika och tar ord på helt olika sätt. Men så som hela min uppväxt inneburit så har egentligen inget sätt vart bra. Att alltid säga/uttrycka fel är min melodi. Hade jag kunna välja så hade jag tagit allt dåligt de upplever, jag upplever ändå sånt konstant. Blir ju ingen skillnad för mig.

Men nu i mitt förhållande så vill jag verkligen vara den som plockar undan, städar och allt annat som ingår i ett hushåll. Men det verkar inte fungera, iaf inte så som min hjärna egentligen vill.

Varje dag kämpar jag med att försöka sköta hemmet, inte bli arg, visa den uppskattning och kärlek jag känner för dem som finns i mitt liv. Tyvärr går det fel oftare än rätt och det tär så enormt på mitt psyke. Jag vet inte ens vad självförtroende, självkänsla och självtillit är längre. Hur känns det egentligen?

Om jag bråkar/tjafsar med någon så säger hela min hjärna och kropp att det är mitt fel och att jag inte gjort tillräckligt för att undvika det.

Jag vill jobba, jag vill hitta ett yrke som fungerar och som jag trivs med. Jag vill mer än något annat visa världen att jag är värd att ha kvar, att jag kan åstadkomma saker som faktiskt behövs.

Jag vet att jag känner sjukt mycket för andra, men jag vill även kunna känna med mig själv samtidigt. Ska det vara omöjligt? För mig känns det så, har alltid känts så.

Jag blir så ledsen och besviken på mig själv så ofta att jag helt tappat tron om att jag någonsin ska kunna förändras.
Nästan alla säger ju att man ska stå för dem man är och stå för sina åsikter. Men ska jag stå för den jag är när jag inte är nöjd?

Min hatade adhd tar för mycket av min egna personlighet att jag inte vet vem jag egentligen är. Det gör det väldigt svårt för mig i alla slags förhållande, vem ska förstå och acceptera mig när jag inte gör det själv?

När jag tänker på det hela så känns det inte särskilt konstigt att jag undrar över varför jag egentligen fortfarande lever, men samtidigt är jag glad att jag känner så mycket med mina nära och kära. Det är dem som gör att jag faktiskt fortfarande lever och kämpar. ”hoppet är det sista som överger en” det är något jag intalar mig varje dag och jag hoppas verkligen att jag någon gång ska kunna få ett någorlunda lugn i mig själv.


Men jag är inte särskilt hoppfull...

onsdag 28 augusti 2013

Över??

Jag har inte kommit över personer eller saker. Jag säger det ALDRIG högt. Jag skäms över det. Jag är den som sabbat för mig själv, ingen annan. Varför får jag då ångest flera gånger i veckan för beslut eller handlingar som jag gjort??  Mitt hjärta värker. Jag vill somna och när jag vaknar vill jag att tiden ska ha gått tillbaka flera år, annars vill jag inte vakna. 

tisdag 27 augusti 2013

Att klaga??

Jag börjar mer och mer avsky personer som klagar över småsaker. Med småsaker menar jag som folk själva kan lösa allt med enkla medel. 

# aj jag har ont i ryggen
# jag orkar inte jobba 
# åh nej semestern är slut 
# jobbet är är helvetet
# jag önskar jag blir sjukskriven
# jag vill ha nytt jobb

Och så vidare. 

För i helvete tänk på oss som vill jobba oavsett vad det är för jobb. Mitt huvud och psyke sätter stopp. Min vilja finns. Tyvärr räcker det inte. 

Så folk. Sluta klaga!! Va nöjd med att du kan och orkar. 

måndag 26 augusti 2013

Nära ett nervsammanbrott!!

Känner att jag snart blir galen. Väntar på så mycket svar från läkare och andra myndigheter. 


Kommer jag få aktivitetsersättning?

Kommer jag få börja på gamla brandstationen?

Kommer jag få en samtalskontakt på psyk?

Kommer jag få en tid att testa om jag har rätt dos av concertan?

Kommer jag få hjälp av en boendestödjare?


Allt jag vill är att få SVAR!!

måndag 19 augusti 2013

Beslut

Jag väntar på beslut från försäkringskassan om jag får aktivitetsersättning eller inte. Intalar mig nu att ju längre tid det tar desto bättre är det. 

Men det är inte det enda beslutet. Jag måste få mig själv att våga ta hjälp av utomstående när det gäller att kunna sköta allt man ska hemma. 

Min mamma har alltid hjälpt mig att städa, diska, komma ihåg räkningar, papper m.m. Jag är snart 28 år och klarar inte det på egen hand för jag glömmer, orkar inte eller det enkelt blir för mycket. Varje gång hon vart här bråkar vi och jag får ångest, hon blir frustrerad för det är för mycket. 

Så åter till det jag måste få mig själv att våga. Jag måste ha hjälp av en boendestödjare. Någon som hjälper mig att sätta igång mig, motiverar mig och gör mig mer självständig så jag kan återfå en normal relation till min mamma. 

Jag måste släppa mina erfarenheter av hemtjänsten där folk pratade, skrattade och tyckte illa om kunder. 

Jag vet att jag utåt sett mår bra och beter mig som att jag klarar allt. Att en främling ska hjälpa mig i mitt hem som nästan alltid ser ut som en krigszon och ett ställe jag inte ens själv vill befinna mig i ger mig ångest. Tungt att andas och pulsen stiger varje gång den tanken kommer. 

Jag VILL klara mig själv
Jag VILL inte behöva ha hjälp
Jag VILL inte ha adhd
Jag VILL inte må dåligt. 

Jag VILL må bra
Jag VILL klara mig själv
Jag VILL inte vara rädd att be om hjälp
Jag VILL leva ett normalt liv

tisdag 13 augusti 2013

Jag…… Emma!!


Jag har börjat förstå att ingen egentligen vet vad jag egentligen känner eller har känt inom mig. 

Det är helt mitt eget fel då jag inte berättar för någon. 

Jag berättar en massa om vad som försiggår i mitt inre. Men jag vågar inte blotta mig fullt ut, inte för någon. 

Vissa personer som jag vet bryr sig vill jag inte ska oroa sig, må dåligt eller tycka synd om mig. Vissa personer vet jag att jag inte ska säga allt till för de inte har någon förståelse, insikt eller kunskap. 

Inte konstigt att jag känner mig ensam så ofta som jag gör. 

Det är  antagligen därför som Eskil och Zaqira betyder så mycket för mig. Dem känner det jag känner utan att jag behöver berätta det för dem. 

Eskil kommer och lägger sig i mitt knä när jag är ledsen och Zaqira slickar bort mina tårar. 

Utan dem hade jag aldrig haft nån som verkligen vet hur jag mår!!!

onsdag 24 juli 2013

Feberdrömmar

Just nu ligger jag med feber och halsont, vaken tid funkar det men när jag sover så drömmer jag så extremt mycket. Drömmarna är verkliga så jag vet inte längre vad som är verklighet eller dröm. 

Imorse vaknade jag av att jag grät. Så här va drömmen:

Jag har feber men bestämmer mig endå för att åka till Uppsala helt själv. Det är en fin stad och de är fint väder. Så jag hoppar på buss 804 mot Uppsala. 

Jag kommer dit, har min cykel med mig. Så jag börjar cykla runt för att bara kolla in allt fint som finns. Hamnar på en väg där det är rejäl nedförsbacke med vatten på båda sidor, inget räcke finns och de är många människor i rörelse. I den stunden när jag har världens fart så kommer jag inte ihåg hur man bromsar och jag känner hur min kropp inte orkar. Men jag lyckas att inte köra på någon person, för de sista jag vill är att skada andra. När vägen sen tar slut så står det brandbilar och ambulanser för det vart nån olycka. 

Jag lyckas vända om och börjar cykla tillbaka. Nu är det hem jag vill. Hem till Västerås. Kroppen blir tyngre och tyngre, jag kan inte riktigt kontrollera något. När jag kommit tillbaka till dörren efter den brantaste backe jag någonsin sett så ska jag ta mig upp på plattformen. Jag har inte kraften men kan inte ropa på hjälp, jag är så trött att rösten inte längre finns. Men jag kom upp. Väl uppe så ramlar jag ihop utanför, kan inte prata röra mig. Folk som går förbi skrattar och hånar mig för att de tor jg är en full tjej som inte lärt mig dricka i lagom mängd. 

Men sen så kommer det fram en kvinna, hon frågor hur det är med mig (på engelska). Jag får fram att det inte alls är bra, fast jag svara på svenska för tänkte att hon trodde jag va turist. Men hon satte sig bredvid mig och pratade, jag fick fram på min dålig engelska att jag hade feber och utsatt mig för extrem påfrestning. Hon höjer mina ben så jag ska få mer blod i huvudet och inte svimma. Sen när jag ska säga "thank you for staying, and helped me" så började jag gråta. Mitt i gråten vaknade jag. Världens ångest och kunde inte sluta gråta, fast jag nu va vaken. Ett riktigt jobbigt uppvaknande :(

Då är man glad att man har två djur hemma, en katt och en hund som vet när jag mår dåligt och finns där att trösta mig

fredag 19 juli 2013

Sömnstörningar

Nu har jag i flera veckor haft svårt att sova. Har inga problem att somna, men vaknar flera gånger per natt och är då vaken flera timmar varje gång jag vaknat.

Att sova ca 3-4 timmar totalt per dygn gör att allt blir tyngre. Även då jag tagit sömnmedicin (1 gång) så sover jag mindre än va jag normalt sett gör. Jag är en person som behöver extra mycket sömn för att känna mig utvilad och orka med dagen.  Så 9-10 timmar är det normala för mig per dygn.

Jag försöker fundera vad det är som gör att sömnen är så störd nu, men kan inte komma på orsaken. Men jag vet att de kommer gå över, har iaf alltid gjort de förut. Men när den här perioden är så känns allt jobbigare än va det borde vara.


Hittade en perfekt beskrivning om svårigheterna som många har när man har någon nps diagnos som jag bra måste lägga upp. Tagen från Kung över livet på facebook. Här är deras hemsida http://www.kungoverlivet.se/ (

måndag 8 juli 2013

Något litet som jag hoppas blir positivd

I slutet av juni skickade jag in en ansökan om aktivitetsersättning. Sökte sist för över ett år sen och fick avslag då jag tydligen va kapabel till att jobba 100% på något inom arbetsmarknaden. 

Jag sitter här nu och har/är sämre än sist. Idag fick jag besked om att de mottagit min ansöka OCH jag har fått en ny handläggare.. För mig känns det jätte skönt då den som alltid handlagt mina ansökningar saknar förståelse, empati och mycket mycket annat. Bara att öppna brevet gjorde mig nervös på om det skulle stå hennes namn eller nån annans. Äntligen kanske jag får någon med lite empati iaf och kanske pratar med ord jag förstår och inte bara byråkrati-språk. 

Fortsättning följer om de här. Håller mina tummar så hårt jag kan nu, för aktivitetsersättning skulle underlätta min rehabilitering väldigt mycket.

torsdag 4 juli 2013

Att finnas till på sitt eget lilla vis!

Så länge jag kan minnas har jag alltid velat allt gott för mina vänner. Ibland har det gått helt fel, ibland bra. (min känsla är att de oftast gått fel)

Idag pratade jag med Lova om det, att säga saker högt kan ibland göra att man förstår saker på ett helt annorlunda sätt... Men de jag vet är att jag gjort allt för mina vänner fast jag ibland visat eller sagt det på ett sätt som gör att det blir tvärtemot. Personer tror då att jag tycker dem är jobbiga och är till belastning för mig eller helt enkelt att jag inte bryr mig. Men så har det aldrig vart!!

Nu när jag tänker på det på det sättet så får jag ångest, för det är absolut inte så jag menat. Men som sagt så kan jag inte ta tillbaka beteende och händelser utan jag kan bara lära av dem och inte göra om samma sak.

Min problematik med adhd är att jag alltid "tror" jag gör fel och alla andra rätt. Vilket självklart gör att jag inte har något självförtroende, självkänsla eller självrespekt kvar. Men de är något jag jobbar med dagligen. Hoppas snart på professionell hjälp.

Alla små steg jag tar nu i mitt liv är avgörande och betydelsefullt i min rehabilitering.

Allt jag vill är att jag mår bra och att alla runt om mig också mår bra, för att jag ska kunna hjälpa andra så måste jag jobba med mig själv. Det är den bästa sporren jag någonsin kan ha.

So keep on fighting!!

onsdag 26 juni 2013

Trött!!

Jag är trött på allt!! Trött på att vänta på medicinernas verkan, trött att vänta på psykolog-hjälp, trött på väntan att känna med mina närmaste, trött att vänta på att själv känna något!! 

Alltid vet jag vad jag måste göra men har inte ork att bry mig. Så nu har det blivit att jag satt/sätter mig i situationer jag aldrig trott jag någonsin skulle hamna i. Hur kunde det hända?!? Jag fattar inte själv. Mer ångest blir det iaf, vilket inte alls behövs. Jag är mer vaken på dygnets timmar än jag sover, när jag väl sover så vaknar jag dyngsvettig pga mardrömmar.

Kan jag någonsin "vakna" ur livets mardröm? Mitt svar på det är jag inte tror det… Så här ska nog livet se ut för mig. Jag har grymt bra föräldrar och syskon som gör allt för mig. Men mitt liv är inte gjort för något bra. Jag lever för att behöva kämpa, må dåligt, hjälpa andra och finnas för min familj. Ska jag acceptera det ödet? Jag har gjort det nu under mina snart 28 år. Orkar jag fortsätta? Jag vet fan inte…


måndag 3 juni 2013

Snart så?!?

Hänt mycket och inget på samma gång. I fredags hjälpte jag pappa och flytta, han och hans tjej ska bli särbo nu efter över 10 år. Han vill bo själv för att han anser sig vara för komplicerad att leva med  (med sin adhd som inte är helt 100 utredd). Va bara han och jag som bar och det va något av de värsta jag vart med om. Sista lasset gick jag enbart på "tvång" fanns ingen som kunde hjälpa till.. Samma morgon som flytten skjutsade jag Lena (zaqiras ägare) till Arlanda, vi åkte 5. Hade bara fått 1 timmes sömn. Men nu är de gjort så slutältande om det. 

Idag lämnade jag ett nytt leverprov inför läkarmötet nästa vecka. Jag tror nån från försäkringskassan ska va med men man kan inte va säker. 
Det kan bli ett intressant möte då jag själv inte känner att medicinändringen gett det resultat som det borde. Ångesten är nästintill borta men jag känner fortfarande inget. Önskar jag kunde vara ledsen, glad eller arg. Bara jag får nån känsla. 

Återkommer med hur de går!!

tisdag 7 maj 2013

Länge sen jag skrev något!!

Haft en tid nu då jag inte orkat tänka på vad jag tycker och tänker om livet. Men börjat på en ny antidepressiv medicin samt maxat den jag haft, vet inte om jag känner nån skillnad förutom att jag är piggare. Ångesten kommer och går som vanligt. Men än så länge har jag bara ätit i 3 veckor. Men om de inte blivit skillnad om 3 veckor f.o.m nu så kommer det troligtvis bli en utredning om jag har bipolär. Det jag försöker med nu är att vara ute så mycket jag orkar så jag får i mig massa solljus vilket jag vet är något jag behöver i massor för att må bra…

söndag 14 april 2013

Förståelse

Allt jag vill är att folk ska förstå. Men det är tydligt att alla inte gör de!!

Jag mår sjukt dåligt psykiskt just nu, punkt!!!

fredag 12 april 2013

Svart

Allt känns så svart, ser ingen tillstymmelse till ljuset. Panikångesten kommer flera gånger dagligen och då får jag svårt att andas.

Men på tisdag ska jag till läkaren och tänker berätta precis som jag känner. Denna gång tänker jag inte ha med någon som stöd utan gå själv så jag vågar berätta sånt som ingen annan vet. Hoppas på någon ny medicin och samtalskontakt, men kommer nog bara bli medicin.

tisdag 9 april 2013

Resan!

Blev en resa i lugnets tecken. Orkade som vanligt inte vara vaken så länge men det gjorde inte mamma och Linda något som tur var. Vi åt massa god mat och njöt av solen (förutom söndagen då de kom 1dm snö).

Orkar inte uppdatera så mycket då jag fortfarande är helt slut.







torsdag 4 april 2013

Resa

Ska åka på en weekend till åbo med mamma och syster. En resa som inte bara innebär att fira mamma som fyller 60, utan även en resa från verkligheten och alla de krav som finns. Nu ska vi bara vara. Äta god mat och hotellfrukost som jag längtat till. Kanske även lite spa behandlingar.





lördag 23 mars 2013

Läkare- medicin - avstängd - borta

Den nya medicinen tar bort ångesten men gör mig även "hög". Mamma gillar den inte alls men tror hon mest är rädd att vi inte ska kunna åka iväg i början av april då hon fyller 60. Men förklarade att jag istället kan ta attarax då, blir inte borta med den.

Men läkaren ringde igår istället för i tisdags då han skulle ringa. Ska prova ännu en ny medicin som inte är lika stark. Men han menade på att det inte alls är konstigt att jag blir så påverkad av medicinen "det är priset man får ta om man vill få bort ångesten".

Har iaf målat en del tavlor då jag inte orkar annat. Kopplar bort allt mesans jag målar. Kan för tillfället inte ta in nya intryck eller göra fler saker samtidig (väldigt jobbigt)

onsdag 20 mars 2013

Ångest!!

Ångest, ångest och ännu mer ångest!! Så ser mitt liv ut om jag nu inte sover. Lägger mig vid 19-20 tiden varje dag för jag inte orkar va vaken mer. Fått en medicin nu som dämpar hela mig, rätt skönt faktiskt. Men närminnet har jag inte kvar alls pga både ångest/depressionen och medicinen. Brukar ha väldigt bra minne i vanliga fall.

Nej nu är det dags att blunda och drömma om de liv jag vill leva!!

fredag 15 mars 2013

Utflykt

Lova tog med mig på en utflykt till Norberg. En liten ort 1 timme från Västerås. Centrum är ungefär 1 gata. Jätte mysigt ställe men massa gamla hus :)
Vi fikade på världens mysigaste bageri (Elsa Andersons konditori) för att sen kolla i mysiga affärer (alla de hade, ca 5 st haha). Kom inte tomhänt hem från klockgården. De säljer MASSOR med doftljus bl.a.

Kolla in:
http://www.elsaskondis.se/
http://www.klockargardens.se/